bipolär, fet och ful

Dagen har varit helt okej. 

Har ätit cirka 1100 kcal idag, det känns mycket. Jag "får" ju egentligen inte äta så mycket. Har bland annat ätit falafel (vilket jag älskar) och ris. Jag ångrar riset otroligt mycket, snabba kolhydrater skrämmer mig. Det känns som att jag kommer gå upp 10 kilo tills imorgon, usch. Jag har tränat men det känns inte tillräckligt, inget jag gör är tillräckligt bra. Varför är jag så dålig?

 

Hur som helst så läste jag ut The Fault In Our Stars (på engelska), den var helt fantastisk! Om du inte har läst den så måste du, annars går du miste om en underbar berättelse. Man blir som tacksam till livet när man läst den, man fattar hur bra man egentligen har det. Jag känner mig motiverad till att börja njuta av livet, göra en förändring. Jag är så lättpåverkad haha. 

 

Ha en bra kväll finisar. ♥

 

 

 

 

Nu är det jobbigt. 

Har ätit en alldeles för stor portion vegetarisk lasagne (lasagne är min svaghet) och mår dåligt över det, både fysiskt och psykiskt. Mår fruktansvärt illa och känner ånger. Det var så dumt att äta, jag var inte ens hungrig. Jag är aldrig hungrig längre. Åh vad jag känner mig dum, det här skulle ju bli en bra dag (läs: svältdag). 

 

Jag antar att det är en ny dag imorgon..

 

Idag är det en sådan där dag då jag funderar på att bli frisk. 

Grejen är ju den att jag inte är underviktig, och allt jag vill är fortfarande att bli smal. Det är inte en helt enkel önskan att vilja svälta sig själv och samtidigt bli frisk. Jag kan inte få både och, så är det bara. Jag vill vara i dangerland (för att citera Wintergirls) och samtidigt leva i den friska världen. 

 

Det hade varit lättare om jag var på en dödligt låg vikt, då hade jag valt tillfrisknande på direkten. Då hade folk förstått, haft medlidande. Jag skulle känna att det var okej att gå upp några kilon och fortfarande räknats som mager. Men så är inte läget, så ser inte min situation ut. Jag har diagnos ätstörning uns vilket innebär att jag kan ena dagen svälta och nästa dag äta som en gris. Jag är på en normal vikt och ser helt frisk ut (okej, jag ser jämt trött ut men vem gör inte det?). 

 

Hej kära vänner!

Idag mår jag bra (har i och för sig mått bra hela veckan), jag känner mig fjäderlätt. Som om att jag skulle kunna flyga om jag försökte. Jag kanske är påväg in i en hypomani, men det känns så jäkla skönt att få vara glad för en gångs skull. Har knappt sovit men jag är inte ett dugg trött. Idag kan jag ta världen med storm! Känner mig sjukt kreativ. Snälla ni, försök att se det från min sida av saken. Det har varit tugnt så länge så jag tycker jag förtjänar att må bra. Jag kanske inte alls är hypomanisk, jag kanske bara mår bra. Jag tar fortfarande mina mediciner så det borde vara lugnt, att vara lite hypomanisk kan inte skada om jag nu skulle vara det. Det är depressionerna som gör ont. 

 

Hur som helst, några utav er undrar varför jag inte vill bli frisk från min ätstörning, varför jag inte väljer att bli "fri". Jag tycker helt enkelt om min ätstörning för mycket, den har blivit min vän på något knasigt vis. Jag vet att ätstörningen inte är bra för mig, men att släppa taget om den skulle göra mig olycklig. Jag är så motiverad till att gå ner i vikt just nu (det kanske är hypomanin som pratar men ändå). 

 

Livet känns vackert. Jag ska gå och göra ett collage nu, vi hörs imorgon eller senare idag. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte om jag någonsin kommer orka skriva om hur det var på sjukhuset. 

Det känns så jobbigt, tugnt. Som att det är en stor utmaning för mig.

Hur som helst så är jag hemma nu, efter många om och men. Läkararna tyckte att jag var frisk nog för att åka hem men mamma ville inte riktigt, jag lovar hon tyckte säkert att det var skönt att vi var där. Slippa oroa sig för att jag ska ta en kökskniv och skära halsen av mig. Typ. Sort of. 

 

Hur som helst, vad händer nu?

Jag måste hela tiden ha en vuxen vid mig, aldrig vara själv. Iaf tills jag är mindre självmordsbenägen. Det är ett läskigt ord, självmorsbenägen. Men jag antar att man kan kalla mig det. Jag har ingen frihet längre, hela mitt rum har genomsökts efter vassa föremål och liknande. Mina älskade skärblad har tagits ifrån mig. Jag saknar dem så jävla mycket om jag ska vara ärlig. Mamma kollar mina armar varje dag. Det kanske är bäst så, kanske är lika bra att jag slutar. Kanske. 

 

Viktigt att förstå är att jag var aldrig inskriven på sjukhuset för min ätstörning, utan jag var där för mina självmordstankar, Ätstörningen vägrar jag släppa taget om, så den är hemlig (till viss del). Ingen vet hur allvarlig min ätstörning är, eftersom jag inte berättat om den på bup osv. Det tänker jag aldrig göra heller. 

 

När jag vunnit mina föräldrars tilit så ska jag minsann göra plats för att träna och fasta. 

Jag vill fortfarande bli smal. Tvivlar starkt på att jag någonsin kommer vilja något annat. 

Jag vet inte vad jag ska säga, kära vänner.

Det har hänt så mycket men ändå har jag så lite att säga. 

Jag har varit inlåst på ungdomspsyket i två veckor, det var hemskt om jag ska vara ärlig. Jag var inskriven där pågrund utav mina självmordstankar, inte ätstörningen. När jag kom dit så rotade dem genom min väska, jag fick ta drogtest (som visade negativt förstås) och dem frågade mig typ tusen gånger om jag hade med mig några rakblad eller liknande föremål. Jag satt och skakade de tre första dagarna, jag var helt skärrad. Jag fick aldrig vara ifred, en skötare satt alltid bredvid mig. Jag fick inte heller ha mina hörlurar på natten (risk för att fösöka hänga sig själv) vilket var jobbigt eftersom jag knappt sov. Det var en annan flicka där, en ung tjej med scitzofreni. Hon var jättesnäll och vi pratar på kik, hon är också utskriven. Förlåt att jag sammanfattar så dåligt men jag orkar inte förklara allt idag, jag kanske förklarar mer ingående imorgon.

 

Kram på er. ♥