bipolär, fet och ful

Hej kära vänner!

Idag mår jag bra (har i och för sig mått bra hela veckan), jag känner mig fjäderlätt. Som om att jag skulle kunna flyga om jag försökte. Jag kanske är påväg in i en hypomani, men det känns så jäkla skönt att få vara glad för en gångs skull. Har knappt sovit men jag är inte ett dugg trött. Idag kan jag ta världen med storm! Känner mig sjukt kreativ. Snälla ni, försök att se det från min sida av saken. Det har varit tugnt så länge så jag tycker jag förtjänar att må bra. Jag kanske inte alls är hypomanisk, jag kanske bara mår bra. Jag tar fortfarande mina mediciner så det borde vara lugnt, att vara lite hypomanisk kan inte skada om jag nu skulle vara det. Det är depressionerna som gör ont. 

 

Hur som helst, några utav er undrar varför jag inte vill bli frisk från min ätstörning, varför jag inte väljer att bli "fri". Jag tycker helt enkelt om min ätstörning för mycket, den har blivit min vän på något knasigt vis. Jag vet att ätstörningen inte är bra för mig, men att släppa taget om den skulle göra mig olycklig. Jag är så motiverad till att gå ner i vikt just nu (det kanske är hypomanin som pratar men ändå). 

 

Livet känns vackert. Jag ska gå och göra ett collage nu, vi hörs imorgon eller senare idag.