bipolär, fet och ful

Jag känner att mörket håller på att ta mig. Igen.

Jag är så less på denna depression som alltid lyckas komma tillbaka. Jag hatar manierna också. Dem luras bara, dem får mig att må bra ett litet tag för att sedan knuffa ner mig i havet. Jag kan inte simma. Hur mycket jag än försöker hålla mig ovanför ytan så går det inte. När jag väl är i vattnet så är det kört. Det är över, depressionen har vunnit åter igen. Den vinner alltid. Jag såg en dokumentär på youtube om bipolär sjukdom, en kvinna förklarade det så bra (min översättning är inte exakt);

 

"Att vara bipolär är som att sitta ensam på en båt, du håller i kedjan till ett anakare i ena handen och linan till ett segel i den andra. Ankaret representerar depressionen och seglet står för manin. Ditt jobb är att hålla dig ovanför ytan, att varken flyga iväg med seglet eller att sjunka med ankaret. Det är ingen lätt uppgift."

 

Det är precis så det är att vara bipolär. Det är en ständig kamp att hålla sig ovanför ytan och samtidigt inte flyga iväg med manin. Folk kan omöjligt förstå, man måste ha varit med om det själv. 

 

Jag önskar jag vore frisk.

 

 

 

Ja, du läste rätt - nu kan det bara bli bättre.

När man är på botten på havet så kan man inte sjunka lägre, man kan bara simma upp mot ytan. 

Jag har insett att jag har ett val, jag kan välja att sitta kvar på botten eller så kan jag välja att simma även om det går tungt. 

 

 

 

Jag funderar på om jag verkligen ville dö. 

Den som verkligen vill dö misslyckas inte. 

Jag visste att jag inte skulle dö, jag var inte ens ensam hemma.

Visst, jag tog en farligt hög dos men dö? nej, det gör man inte. iaf inte jag. 

 

Jag mådde ju bättre, jag hade det ju bra men den där dagen var mörk, kolsvart. 

Jag var är självisk, jag gör idiotgrejer och manipulerar omgiviningen för att få som jag vill. Jag är en parasit helt enkelt, en sådan där som inte borde finnas. 

 

Det kanske är därför jag försökte att dö. 

Jag orsakar så mycket lidande, jag får min familj att gråta och mina vänner att lämna mig. Jag vet att det är fel, men jag har lust att hota med självmord igen för att få dem att stanna. Jag är desperat, jag har ingen kvar. 

 

Jag är galen.

försökte försvinna från denna jord för två veckor sen, tog en jävla massa lergigan och citalopram, börjar skaka och rycka, syster ringer 112, hamnar på sjukhus, blir magpumpad, dör inombords.

 

det kan ju åtminstone inte bli värre. dem har koll på mig nu.

Jag hade en ganska tuff dag igår,jag hetsåt, tog dulco som började verka sent på kvällen och jag har varit vaken i princip hela natten. Jag mår ändå helt okej nu på morgonen, jag har bara druckit vatten än så länge. Jag känner att jag måste fasta idag eftersom jag hetsåt igår. Varför ska det vara så himla svårt att sluta hetsäta? Det har blivit mindre och mindre för mig däremot, men det är forfarande illa. Jag kanske måste acceptera att det är en lång process och att det tar tid. 

 

Vad har jag planerat idag då? Jag ska inte göra så mycket, kanske göra lite fysik. Jag har börjat gå allt mer tillbaka till skolan, jag ska nästan gå tillbaka helt inom dem närmsta veckorna. Jag vill ju tillbaka till skolan, jag vill bara se till att jag är okej först. 

 

Jag ska byta medicin, min nuvarande medicin (Abilify) gör mig så trött och nedstämd, läkaren tycker jag ska börja med Seroquel. Jag har hört att många går upp i vikt av Seroquel, vilket skrämmer mig. Varför måste alla mediciner ha så pissiga biverkningar? Ibland så känns biverkningarna värre än själva sjukdomen. Jag vill egentligen inte ha medicin, jag vill vara manisk hur sjukt det än låter. Det är så skönt att vara manisk, alla bekymmer försvinner för en stund. Jag har noll ångest, självförtroendet är på topp och jag orkar med livet. Det är det som är så jobbigt med att vara deprimerad, man orkar inte ett skit. Jag kunde knappt kliva upp ur sängen vissa dagar och när jag väl gjorde det så stirrade jag bara ut i tomma intet. Depressionerna är hemska. 

 

Vi hörs senare.