bipolär, fet och ful

Jag vet inte om jag någonsin kommer orka skriva om hur det var på sjukhuset. 

Det känns så jobbigt, tugnt. Som att det är en stor utmaning för mig.

Hur som helst så är jag hemma nu, efter många om och men. Läkararna tyckte att jag var frisk nog för att åka hem men mamma ville inte riktigt, jag lovar hon tyckte säkert att det var skönt att vi var där. Slippa oroa sig för att jag ska ta en kökskniv och skära halsen av mig. Typ. Sort of. 

 

Hur som helst, vad händer nu?

Jag måste hela tiden ha en vuxen vid mig, aldrig vara själv. Iaf tills jag är mindre självmordsbenägen. Det är ett läskigt ord, självmorsbenägen. Men jag antar att man kan kalla mig det. Jag har ingen frihet längre, hela mitt rum har genomsökts efter vassa föremål och liknande. Mina älskade skärblad har tagits ifrån mig. Jag saknar dem så jävla mycket om jag ska vara ärlig. Mamma kollar mina armar varje dag. Det kanske är bäst så, kanske är lika bra att jag slutar. Kanske. 

 

Viktigt att förstå är att jag var aldrig inskriven på sjukhuset för min ätstörning, utan jag var där för mina självmordstankar, Ätstörningen vägrar jag släppa taget om, så den är hemlig (till viss del). Ingen vet hur allvarlig min ätstörning är, eftersom jag inte berättat om den på bup osv. Det tänker jag aldrig göra heller. 

 

När jag vunnit mina föräldrars tilit så ska jag minsann göra plats för att träna och fasta. 

Jag vill fortfarande bli smal. Tvivlar starkt på att jag någonsin kommer vilja något annat.