ångest
Vem pratar man med när man har ångest? Vilken stackare ska behöva lyssna på mitt eviga gnäll? Vem ska jag väcka mitt i natten när ångesten är som värst? Man utsätter inte någon för sin ångest, det är alldeles för svårt. Det blir så lätt ett måste, en desperation, ett krav. Som att jag förväntar mig ett svar, en anledning till att fortsätta. Egentligen är jag kravlös, allt jag behöver är någon som lyssnar. Vem pratar man med när man inte känner för att leva? Vem ska man skrämma ihjäl? Ångest skrämmer bort människor, dem blir osäkra och väljer att prata om något annat för att lätta på stämningen. Nej, man utsätter inte någon för sin ångest. Ingen kan ändå förstå min ångest, varför den kommer eller varför den stannar. Ångesten har varit med mig i flera år och det känns lika jävligt varje gång. Jag frågar mig själv varför just jag ska ha ångest, varför just jag är så fel, varför just mitt liv ska vara så fult. Ja, jag tycker att mitt liv är fult. Jag tycker min ångest är ful. Jag har inte den där klassiska ångesten, som har tolkas på scen flera gånger om. Min ångest färgar mina kinder röda, håller min strupe i ett hårt grepp och river i min mage. Den förstör för mig, sabbar alla mina relationer och gör mitt liv till ett rent ut sagt helvete. Jag vill vara någon annan, jag är född med så många fläckar. Jag ville vara någon, någon speciell, men för det behöver man gener och anlag vilket jag inte har. Jag vill bara fly från mig själv, försvinna från alla fel. Jag är fel, jag duger inte. Jag är en spillra av allt jag brukade vara. Jag brukade vara så duktig, jag strävade mot en perfektion som inte existerar. Vad gör man när man inser att sitt mål inte är möjligt? Jag kommer aldrig att bli perfekt, jag kommer alltid vara fel och leva mitt fula liv. Det är därför jag måste vara så duktig, jag vill gömma mig bakom mina bedrifter. Det räcker inte att bara vara Josefine, för utan sina bedrifter är hon ingen alls. Är det uppmärksamhet jag vill ha? Eller är det bekräftelse jag är ute efter? Jag förstår inte mina egna motiv. Det är så ensamt när man inte ens förstår sig själv.
