bipolär, fet och ful

Jag funderar på om jag ska gå hem, jag har matte (vilket jag ligger långt före alla andra i) och idrott (ångestångestångest) efter "lunchen". 

Förlåt för mitt osammanhängande babbel. 

Helgen har varit helt ok, åt för mycket igår men ärligt talat så bryr jag mig inte. Jag bryr mig inte om någonting länge, BOKSTAVLIGEN. Hade ett plan kraschat mitt framför ögonen på mig hade jag bara sagt "jaha" och gått vidare. Det är läskigt, men skönt på något sätt. Jag är bara ett tomt skal, det finns som inga känslor längre. 

 

Hur gick kemiprovet då? Mja, inte så bra. Vi har inte fått tillbaka det ännu, jag är säker på att jag är godkänd men kanske inte så mycket mer än så. Vi får se. 

 

Jag vet inte vad jag väger för tillfället, jag måste fixa en ny våg, min har gått sönder. Vetefan hur jag ska få tag i en ny, jag är femton år så det ser ju lite misstänksamt ut att gå och köpa en. Jag får lösa det på något sätt.

 

Imorgon är det måndag, usch. Vill inte, orkar inte, kan inte. Det är bara att fösöka överleva, det är ju det jag gör bäst. Jag lever inte, jag överlever bara. Knappt. 

Idag börjar jag vid halv tio, men jag slutar skolan sent så det är bara negativt enligt mig. Jag orkar verkligen inte. Jag måste skriva en tyskauppsats som jag knappt börjat på och kemiprovet har jag inte pluggat inför. Allt ska vara klart imorgon. Det är bara att inse att det är kört. Men jag orkar inte bry mig längre, jag orkar ingenting. Så fort jag kommer hem från skolan så går jag och lägger mig, jag sov från 17.00-20.30 igår och var vaken två timmar och sen somna jag igen. Jag sover på min fritid. Det är inte rättvist. Jag kan ju inte plugga eftersom jag sover på dagarna, och nej, det är inte bara att "försöka hålla sig vaken". Jag somnar bara, helt random. Tror det har att göra med atarxen men jag är inte säker. 

 

Jag åt frukost idag, två falu råg rut utan smör och pålägg. Det var gott ändå. 

Jag hade planerat att fasta hela dagen, men nu blev det inte så. Jag blev för hungrig så jag åt, nu ligger jag på drygt fyrahundra kilokalorier. Dagen har varit helt okej i stora drag. 

 

Jag vet inte hur jag ska klara skolan. Jag har knappt energi för att vara där och att plugga hemma är omöjligt. Jag har kemiprov på fredag men orkar jag plugga? Nej. 

 

Det är så svårt att lida av depression och samtidigt ha prestationsångest, det går liksom inte ihop. Min depression vill skita i skolan totalt men min ångest skriker att jag inte får misslyckas. Jag kan inte vinna. Jag har fattat det nu. 

 

Jag funderar om jag ska sätta på Nirvana (nirvana och kent är världens bästa band), bita ihop och plugga ändå. Nä. Jo. Okej. Det blir bra. 

 

Förstår ni vad jag skriver? Jag blir så trött av atarax att jag inte kan tänka. 

Minns ni förra året, då vi var ett gäng bloggare och vi kommenterade varandras bloggar hela tiden? Jag saknar det. Vars försvann alla? Såklart är det bra om ni blivit friska och gått vidare med era liv, men det har inte jag. Jag är fortfarande fastfrusen på samma plats. Jag är detsamma.

 

Jag tror jag måste gå och lägga mig. Min nya medicin gör mig alldeles konstig. 

Hej vänner,

jag har varit borta länge nu, men jag lever (vet inte om jag är glad över det). 

Ingenting har förändrats sen vi pratade sist. Jag är samma person. Jag äter atarax numera (ångestdämpande) men annars är allt detsamma. Jag fastar, går ner i vikt, blir glad, ger upp, hetsäter, går upp i vikt, mår dåligt och fastar igen. Vad ska jag säga? Det här är mitt liv. 

 

Idag var dagen helt ok, hade ångest hela förmiddagen men sen blev det bättre. Har inte ätit sen igår och jag betvivlar att jag kommer äta något idag. Jag lyssnar på musik, dricker cola noll och tittar igenom twitter (heter @setmyselfonfire där, jag varnar er dock, den är triggande).