Besviken.
Jag är bara så besviken på alla (förutom er förstås).
Dem vet att jag är deprimerad, att jag skär mig själv, att jag har ångest, men det skiter dem i.
Ni är inte mina vänner, ni är mina fiender.
Min "vän" smsade, frågade om hjälp, men vet ni vad jag skrev?
"Det är ju såhär det är. Man pratar med mig när man behöver hjälp, men frågar man hur jag mår? Nej. Det är okej, alla beter sig såhär mot mig, inte bara du, det är alldeles normalt. Men ja, du ska få din förbannade nyckel."
Vet ni vad hon svara?
"Men ursäkta? Jag har inte heller mått så bra, men det är bara att gå vidare."
HAHAHAHAHAHA din lilla jävel, du mår dåligt? Shit, tell me more. Berätta mer om hur jobbig din lillebror är och hur stressigt det är att hinna med bussen. Skitsnack!
Du vet jävligt väl om att jag äter medicin, går på BUP, är självmordsbenägen. Men vet du vad? Jag ska sluta prata med dig. Jag ska sluta hjälpa dig. För det är ju bara att gå vidare, right?
Jag har insett att jag har noll vänner kvar. Min "ätstörning" (well, jag är för tjock för att ha en) är min enda vän nu.
Kurt Cobain, varför är du så klok?! Du såg verkligen världen för var den var, och vi alla vet hur det slutade..