bipolär, fet och ful

Jag känner att mörket håller på att ta mig. Igen.

Jag är så less på denna depression som alltid lyckas komma tillbaka. Jag hatar manierna också. Dem luras bara, dem får mig att må bra ett litet tag för att sedan knuffa ner mig i havet. Jag kan inte simma. Hur mycket jag än försöker hålla mig ovanför ytan så går det inte. När jag väl är i vattnet så är det kört. Det är över, depressionen har vunnit åter igen. Den vinner alltid. Jag såg en dokumentär på youtube om bipolär sjukdom, en kvinna förklarade det så bra (min översättning är inte exakt);

 

"Att vara bipolär är som att sitta ensam på en båt, du håller i kedjan till ett anakare i ena handen och linan till ett segel i den andra. Ankaret representerar depressionen och seglet står för manin. Ditt jobb är att hålla dig ovanför ytan, att varken flyga iväg med seglet eller att sjunka med ankaret. Det är ingen lätt uppgift."

 

Det är precis så det är att vara bipolär. Det är en ständig kamp att hålla sig ovanför ytan och samtidigt inte flyga iväg med manin. Folk kan omöjligt förstå, man måste ha varit med om det själv. 

 

Jag önskar jag vore frisk.