ångest
Vem pratar man med när man har ångest? Vilken stackare ska behöva lyssna på mitt eviga gnäll? Vem ska jag väcka mitt i natten när ångesten är som värst? Man utsätter inte någon för sin ångest, det är alldeles för svårt. Det blir så lätt ett måste, en desperation, ett krav. Som att jag förväntar mig ett svar, en anledning till att fortsätta. Egentligen är jag kravlös, allt jag behöver är någon som lyssnar. Vem pratar man med när man inte känner för att leva? Vem ska man skrämma ihjäl? Ångest skrämmer bort människor, dem blir osäkra och väljer att prata om något annat för att lätta på stämningen. Nej, man utsätter inte någon för sin ångest. Ingen kan ändå förstå min ångest, varför den kommer eller varför den stannar. Ångesten har varit med mig i flera år och det känns lika jävligt varje gång. Jag frågar mig själv varför just jag ska ha ångest, varför just jag är så fel, varför just mitt liv ska vara så fult. Ja, jag tycker att mitt liv är fult. Jag tycker min ångest är ful. Jag har inte den där klassiska ångesten, som har tolkas på scen flera gånger om. Min ångest färgar mina kinder röda, håller min strupe i ett hårt grepp och river i min mage. Den förstör för mig, sabbar alla mina relationer och gör mitt liv till ett rent ut sagt helvete. Jag vill vara någon annan, jag är född med så många fläckar. Jag ville vara någon, någon speciell, men för det behöver man gener och anlag vilket jag inte har. Jag vill bara fly från mig själv, försvinna från alla fel. Jag är fel, jag duger inte. Jag är en spillra av allt jag brukade vara. Jag brukade vara så duktig, jag strävade mot en perfektion som inte existerar. Vad gör man när man inser att sitt mål inte är möjligt? Jag kommer aldrig att bli perfekt, jag kommer alltid vara fel och leva mitt fula liv. Det är därför jag måste vara så duktig, jag vill gömma mig bakom mina bedrifter. Det räcker inte att bara vara Josefine, för utan sina bedrifter är hon ingen alls. Är det uppmärksamhet jag vill ha? Eller är det bekräftelse jag är ute efter? Jag förstår inte mina egna motiv. Det är så ensamt när man inte ens förstår sig själv.
Jag känner igen mig lite.. man vill inte utsätta någon annan för ens ångest. Man vill inte berätta exakt hur mörk syn man har på allting och på livet.. men ibland finns det magiska människor tillhands, som man kan säga "jag behöver bli glad" och som kan prata nonstop i en kvart, om precis rätt saker, såatt demonerna släpper taget. Ibland hjälper det att sätta sina känslor på pränt, få ord på det som känns, lyckas med det. Ibland kan man distrahera sig, men det funkar oftast väldigt dåligt för mig.. inget distraherar mina demoner.. :( det är jobbigt. jag blir så avundsjuk på alla i bloggvärlden som verkar ha någon i sin närhet som förstår. Alla har en magisk vän som förstår precis, som kan axla all ångest och hjälpa.. men ibland är man så ensam =( kram <3
Prata med mig.
känner igen mig så i det du skriver. jag vill inte ens prata med någon för jag vill inte belasta någon. jag vill inte lägga det på mina vänner eller familj, för jag vet redan innan att det inte finns något dom kan göra och jag vet att dom inte ens skulle veta vad dom skulle säga om jag berättade om allt som fårmig att må dåligt. jag vågarheller inte riktigt berätta då jag är så van med att folk bara säger att man ska rycka upp sig, och det tar mer på mig själv än vad dom tror.
älskar den där kent låten förresten.
ta hand om dig , kram
Allmänt
