Som ni märkt så har jag inte bloggat på länge. Sanningen är att jag skäms så mycket över mig själv.
Antingen så vräker jag i mig eller så svälter jag. Antingen så rullar jag mig fram eller så vinglar jag av yrsel. Folk måste ju tänka att jag har problem (haha). Fattar inte varför det ska vara så svårt att hitta ett mellanläge.
Hur känns hunger? Ärligt talat så vet jag inte. Vad är normal hunger? Jag vet bara hur det är att känna sig tom. Är det så det känns? Känner alla sig tomma och ensammast i hela världen när dem är hungriga?
Jag har så svårt att skilja på saker, rätt och fel. Jag blir som en ny människa varje dag fast jag fortfarande är tråkiga Josefine. Jag vet inte vem jag är.
Skolan har börjat. Det går bra hittills. Mina lärare vet om att jag mått dåligt. Men jag leker den lyckliga lilla flickan och alla verkar köpa det. Det är skrattretande att folk tror man är glad så länge man ler, för det är ju tydligen omöjligt att låsas le även om man går sönder inuti. Jag tycker det är lätt. Det är så barnsligt lätt att ljuga för dem som hellre tar en glad lögn än en svart sanning. Det är ju bättre att intala sig själv att allt är toppen än att försöka ta tag i den mörka sanningen.
Dagen har varit sådär. Jag ville dö den här morgonen för att min hy är så äcklig och tänkte skippa skolan. Istället går jag dit i alla fall, målar på ett leende, gameface is on. Jag har insett att mitt liv är som ett spel och det enda sättet att vinna är att bluffa. Trots allt är inställningen jätteviktig för betygen och verkar man pessimistisk så är det omöjligt att få bra betyg (i min skola). Därför gynnar det mig mer att låsas som allt är bra för den sakens skull. För jag ska bli så bra att ingen kan säga något annat. Vad heter den där eleven som alltid får A och är sjukt fin? Jo, juste, det är ju Josefine.
Allmänt
