•          
  • Go back ? ❤

•          
  • www . sannasrum . se  ❤

bipolär, fet och ful

Det här med att småäta

Hej på er finisar!

Idag har väl varit helt okej, har dock ätit en massa skit och onödiga saker. Vet inte exakt hur mycket jag ätit men någonstans mellan 1000-2000 kcal (suck). Varför är jag så dålig som inte håller koll?! Fan också. Hatar när jag småäter såhär. 

 

Hur som helst, vad har jag gjort idag? Absolut ingenting. Sovit bort smärtan (har mensvärk) och sett på film (cyberbully). Åt popcorn till filmen vilket var onödigt, men det kändes mysigt att göra något "normalt" för en gångs skull. Mamma har också fixat pepsi max till mig, älskar att hon alltid tar hand om mig lite extra när jag har mens. Jag och mamma har typ någon slags sjukdom som gör att mensen är rikligare, jag äter medicin så jag blöder mindre. Förlåt om ni tycker jag är äcklig som pratar om mens men jag ser det som en helt natulig sak.  

 

Från ett ämne till ett annat, jag har insett hur jävla ensam jag är. Ingen hör någonsin av sig eller frågar om jag vill umgås. Alla bara skiter i mig. Jag har smsat mina "vänner" och frågat om dem vill hitta på något men dem är alltid "upptagna". Det är ju lustigt med tanke på att dem umgås med varandra utan mig och skriver om det på facebook. Det gör mig så ledsen och besviken, jag känner mig värdelös. Jag kanske är en dålig människa eftersom ingen vill vara med mig? Jag kanske förtjänar det här? Jag kanske borde sluta prata helt och hållet? Jag har förlorat så många vänner.. det är nog därför jag alltid återvänder hit. Det är nog därför jag alltid faller tillbaka till ätstörningen, den är liksom min enda vän. Den sviker mig inte som alla andra. Nej, den finns där med sina tröstande ord som "när du blir smal blir allt bra", "du behöver ingen annan förutom mig" och "jag finns här". Det är därför jag vägrar att låta denna sjukdom gå, den är min trygghet och gör att jag känner mig mindre ensam. Det finns ingen bättre känsla än när man lyckats gå ner ett kilo, fastat en hel dag eller sprungit i en timme. Mitt liv cirkulerar kring ätstörningen just nu och jag tror det är därför jag mår bättre än vad jag gjorde i våras (jag struntade i ALLT under den tiden) - jag är fokuserad på ett mål och tänker inte på något annat. Jag tänker inte alls lika mycket på det som är jobbigt och tungt längre, jag tänker enbart på att gå ner i vikt. 

 

Förstår ni vad jag menar eller är jag helt galen? 

Ska förresten läsa era bloggar nu, har glömt att göra det. Kram på er! ♥

Hej finis,
Jag känner så igen mig i din ensam text. Jag har också såå många vänner som lämnat mig. Jag har i princip bara en som kag umgås med:( nu börjar jag iof i gymnasiet om 2v men man känner sig iallafall så himla ensam..
Du kan alltid prata med mig! Lägg till mig kik om du vill, mejla mig så skriver jag den.
Jag finns för dig och du behöver inte känna dig misslyckad!
Kramar på dig <3

Jag förstår exakt hur du menar. Precis som du säger har man ett mål, något att fokusera på. Allt annat blir liksom oviktigt.
Kram! <3

Jag förstår. Kram

Känner precis igen mig i vartenda ord du skriver. Å ena sidan blir jag sårad när ens vänner väljer bort än, samtidigt tycker jag ensamheten är skön för då kan jag äta precis som jag vill, slippa trycka i mig kladdkaka och dricka alkohol och kan enbart fokusera på att äta bra och träna. Jag brukar ofta tänka likadant "när jag väger x kg kommer allt bli bra", "när jag är såhär smal kan jag börja umgås med folk igen". Vill bara säga att jag tycker din blogg är riktigt bra, du är inte ensam eller misslyckad. Fortsätt skriv, du inspirerar!

Förstår precis. Suger så hårt med ensamhet ibland men som du säger så är ätstörningen en tröst. Jag tror även att ätstörningen gör att man isolerar sig, det är en del av sjukdomen liksom. Kramar, tänker på dig. <3

Vet exakt vad du menar.. jag flyttade och trodde jag var bättre vän med vännerna än jag var. Har typ ingen kontakt med någon. Känns jobbigt.